I många diskussioner om rengöringskontroll med ATP-mätare dyker begreppen ”levande” och ”dött” material upp – ofta i marknadsföring men ibland även i vetenskapligt språkbruk. Men vad menas egentligen med det? Här reder vi ut begreppen.
Vad är “levande” material?
Inom biologin definieras levande celler som enheter som har aktiv metabolism – alltså celler som kan upprätthålla homeostas, föröka sig, reagera på stimuli och producera energi, oftast i form av ATP.
I ATP-mätsammanhang syftar ”levande material” vanligen på:
– Viabla bakterier som fortfarande är metabolt aktiva
– Somatiska celler från växt- eller djurvävnad
– Eukaryota mikroorganismer som jäst eller mögel i tillväxt
Dessa celler innehåller intracellulärt ATP, vilket är det handhållna ATP-mätare primärt detekterar. ATP är en ganska instabil molekyl i sin fria form. Den bryts snabbt ned till ADP eller AMP om den inte hålls i cellens (enzymernas) skyddade miljö. Speciellt högt och lågt pH accelererar nedbrytningen.
Vad är då “dött” material?
En död cell har upphört med all metabol aktivitet. Energiproduktionen har upphört. Den syntetiserar inte längre ATP – men ATP kan fortfarande finnas kvar en tid efter celldöd, tills det bryts ner till ADP och AMP.
Exempel på “dött” material:
– Döda bakterier, matrester, humanbiologiskt material där cellmembran och arvsmassa irreversibelt börjat brytas ned och metabolism saknas (innehåller ATP).
– Kokt eller värmebehandlat organiskt material (ATP förstörs vid temperaturer över 60 °C)
– Cellrester från en desinficerad yta med fritt ATP (alkohol förstör inte ATP).
– Lignifierade växtceller t.ex. trä (innehåller inget ATP)
Varför är begreppen problematiska?
ATP-mätning avgör inte om något är ”levande” eller ”dött”. Den mäter bara mängden ATP (och ibland även ADP), oavsett varifrån det kommer.
Därför är det missvisande att påstå att en ATP-mätare “inte kan mäta dött material” – det beror på hur mycket ATP eller ADP som fortfarande finns kvar i provet.
Vissa ATP system omvandlar även ADP till ATP enzymatiskt innan mätning, vilket kan vara användbart om mätsignalen behöver förstärkas t.ex. inom kaffeindustrin (kaffebönan innehåller mycket lite ATP redan vid torkprocessen) eller vid stark värmebehandling av produkter där nästan all ATP omvandlats till ADP. Vid en mer allmän ATP-mätning på ytor där ATP smutskällan kan antas bestå av flera typer av celler t.ex. hudceller, livsmedelsrester och bakterier så behövs som regel inte ADP-källan.
Sammanfattning – vad mäts?
När du använder en handhållen ATP-mätare som t.ex. Clean-Trace LM1 eller Accupoint Advanced NG med ytsvabbar eller vattentest för total ATP så mäter du ATP från levande mikroorganismer (bakterier, mögel, jäst), men också ATP från döda celler (t.ex. hudceller, matrester) och fritt ATP som läckt ut från celler efter skada eller död.
Slutsats:
ATP-mätare är utmärkta för att spåra biologiskt material, men uttrycken ”levande” och ”dött” material måste tolkas med nyanser. Det handlar inte om att identifiera liv – utan om att upptäcka rester av biologiskt ursprung.
Att förstå vad olika ATP-system faktiskt mäter gör det lättare att välja rätt verktyg för rätt tillämpning – och att stå emot förenklade reklambudskap.
Vill du veta vilket ATP-system som passar bäst för din verksamhet?
Kontakta oss på Hygiene Diagnostics – vi hjälper dig att välja rätt lösning för just dina hygienkrav.